Here we gather stories about Flåten –  as told and written by its inhabitants and visitors over the past 70 years. Some in Swedish, and some in English.

Betydelsefulla ögonblick av Ann-Mari Lundell

När vi visste att världen är magisk av Maj Stoddard

Funäsdalen Part I by Ann Yee

Gifts of the Mountains by Clint Stoddard

Jul- och påskresor av Maj Stoddard

Snöstorm av Maj Stoddard

Grand Hotel av Maj Stoddard

Tredagarsstormar av Maj Stoddard

Fjällkon av Maj Stoddard

 

Betydelsefulla ögonblick av Ann-Mari Lundell

”To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour….”
By William Blake

Den här sommaren 2019 reser jag upp till kusin Maj för en veckas vistelse hos henne och hunden Embla i Flåten-stugan. Jag återvänder till en mycket speciell plats. Här har jag varit på besök många gånger i alla åldrar. Betydelsefulla ögonblick väcks till liv.

Fotografier avslöjar att jag var 2-3 år första gången på Flåten hos faster Maria och farbror Ragnar. Vad är egna minnen och vad har jag hört berättats? Jo, jag minns Newfoundlandshunden Roj, som sprang med oss barn. Först var det bara kusin Maj och jag sen kom småsyskonen. Av Maj lärde jag respekten för allt levande. Hon värnande om den minsta lilla mygga och myra. Jag lyssnade med förundran.

Idag sluts cirkeln i förståelsen för småkrypen som vi inte kan leva utan. Både Maj och jag har i sommar lyssnat till biologen och professorn Anne Svedrup-Thygesons viktiga sommarprat i radion om insekterna. Utan insekter är det kört för oss alla, säger hon.

Fascinationen för hundar finns också kvar. Roj var den första kärleken i detta sammanhang. Jag har tillsammans med min Lasse haft fyra hundar. Nu finns den Dansk-svenska gårdshunden Igor med oss och Maj upplever kärleken till Ingrids och Isaks Flat-coated retriever Embla.

Jag minns att vi stod modell i ateljén när Ragnar skapade sin konst uppe på fjället. På näthinnan finns tavlan där vi tjejer lekte med rockringar. Vi snurrade runt med rockringarna i full fart runt midjan.

Jag minns vattnet i bäcken och när vid badade i Livsätraån. Vattnet brusade och överraskade. Här anar jag intuitionens inre kärna – att bara låta vattnet få forsa ner över hela mig. I år badar jag i dammen som Ragnar byggde. Jag känner mig verkligen vederkvickt.

Viktigast av allt är nog minnena från vintrarna ändå med skidåkning och mycken dramatik. Så småningom fanns Röros-stugan där min familj fick bo när vi besökte den generösa släkten på fjället. I den stugan fick vi uppleva en häftig snöstorm. Snön drev in i de väggfasta sängarna så vi (mamma, pappa, Ylva, Lasse och jag) fick flytta samman i en dubbelsäng i storstugan. Mörkret var totalt utan elen som förstås försvann i stormen. Gasolkaminen värmde men skrämde när det smällde i plåten. Hur lång tid stormade det? Det kändes som en evighet. Kvar lever också en känsla av kittlande spänning. Efteråt är det en händelse jag inte skulle vilja vara utan. Andra dagar badade fjället i sol och vi for på långa skidutflykter.

Den här sommarn 2019 gör Maj, Embla och jag dagsutflykter upp till Lill-skarven och upp på Anåfjället bland annat. Det blir fina ögonblick som läggs samman med alla tidigare minnen. Jag åker hem med ett stort lugn. Livet vid trädgränsen ger tid för reflektion och fina samtal. Känns så fascinerande att tänka på Ingrid och Isak som bott här ett helt år nu.

I det öppna fjällandskapet får jag syn på detaljerna och tanken får fritt utlopp. Här har samtal pågått i generationer. Våra föräldrars samtal ligger som en stabil grund. Bröderna Ragnar och Rune möttes ständigt över schackbrädet och svägerskorna Maria och Ingrid fann varandra i en fin gemenskap. Vår generation bestod av en härlig tjej-liga: Maj, Sara. Eva, Boel, Åsa-Karin, Ylva och undertecknad. Tack för alla härliga möten och samtal uppe på fjället.

När vi visste att världen är magisk av Maj Stoddard

Naturen är liv, den är besjälad. Klätterträdet, repträdet, trapetsträdet, men också Storsten, Tvillingstenarna, Sittstenen, bäcken, Livsätraån, björkarna, Skarvarna, Helags, Anåfjället. Marken. Olympiaden med enbuskarna. Jag tyckte, och tycker, mig ha en personlig relation till allt i naturen omkring mig på Flåten. Ett sammanhang och en tillhörighet.

Vattnet. Pappa byggde en vattensnurra. Han lärde oss att förstå det forsande vattnets kraft. Till och med styrkan i vår lilla bäck. Hjulet snurrade i det lilla vattenfallet en bit ovanför bryggan. Att vatten som följsamt viker undan för en kropp också kan urholka en sten, det lärde vi oss. Att vattnet är heligt. Vattnet som porlar, brusar, dånar och talar till oss om vi lyssnar.

Luften. Vinden. Den milda vinden som rufsar håret och sveper bort myggen. Den hårda vinden som kan välta träd och tjuta runt knutarna. Den lekfulla vinden, då blir det tid för drakbygge. Drakarna tillverkades av bambu och lakansväv. De dekorerades och fick ansikten. Då blev ateljén en drakbyggarverksad. Ragnar, Bimbim och alla barn flög drakarna på Flåten. Vindens språk är rikt, den kan tala tyst och den kan ryta. Visst kan du höra vad den säger om du ger den en chans.

Jorden. Fjällets jord ger näring åt dvärgbjörk, bäckvide, enbuskar, kråkbär, ripbär, ljung och lappljung. På fjället kan man gå en gång utan att det blir något spår, men går man ett par gånger till på samma plats så blir det en stig. Vi sådde gräsfrö där marken var skadad på stigen upp mot huset, Vi barn trampade, trampade för att få ner fröna i marken. Att hjälpa naturen bli hel igen, det var vår uppgift. Runt huset i gräsets spår växte det upp midsommarblomster, fibblor, smörblommor gullris, kattfot, norsknoppa, ormrot och blodrot. Rödblära, brudborste och kvanne flyttade också in.

Elden. Bränngropen var mammas mark. En liten stig genom kråkbärsriset ner intill bäckravinen. Jag kan se henne gå där med tändstickor, vattenhinken för eldsäkerhet, en pinne för att raka glöd och trärester. Att hålla ordning på flammorna och mata elden efterhand. Sitta och se in i lågorna. Nu har Eva övertagit uppdraget och sitter där i timmar på samma sätt. Eldmeditation. Och den livgivande elden, den i kaminen och köksspisen, elden till paellan vid lilla utomhusspisen. Elden som är en gåva, men som måste vaktas och skötas väl.

Men först på vintern syns den, stjärnhimlen. Vintergatan, Orion, Andromeda, Sjustjärnan. En hel värld runt om oss, så stor, främmande och mystisk att det svindlar. Men så stark blir känslan av att här på Flåten som är vårt hem i den lilla världen, hör vi för alltid ihop med alltet, hela universum. Att allt egentligen är hemma.

     

Funäsdalen Part I by Ann Yee

Summer, 1962
After a wonderful road trip that began in Uppsala and continued through Leksand, Mora, Härnosand and Skellefteå, my Chicago friends, Bill and Violeta Adams, and I headed towards the western border of Sweden to a place called Funäsdalen to visit a family whom my friends knew from Uppsala. Dressed in, not quite my Sunday best, but nylon stockings and dainty shoes,- what one would wear as a guest invited into someone’s home, I found myself trudging up an almost mountain path. The path was overgrown with brambles and mini trees and moss and lichens. It was muddy and uneven and I feared to think of what animal or insect could jump out and suddenly attack me. I stumbled and huffed and puffed my way up. Who would live up here, I asked myself. How does one survive the lack of a nicely paved road? How does one survive the lack of coffee shops and people in houses, up here in the wilderness? I was definitely a visitor out of my element. Most of my life had been spent in the big cities of Boston and Chicago where tall buildings and concrete were the visual experiences of every day. I had never been this close to a mountain before except for the few times when I went skiing somewhere outside of Chicago and had the luxury of being transported up the mountain by a rope tow.

After what seemed like miles and miles of trudging, we finally arrived. My stockings were shredded into strands that hung loosely from my legs and my shoes were indistinguishable from the muddy path,—but, what welcoming arms came out to greet us!! First came Roj, the biggest dog I had ever seen. Roj, I was later told, was a Newfoundland dog, a work dog who did all the hauling of the heaviest supplies up the mountain. Next came Ragnar, a tall exuberant figure whose energy and warmth and almost childlike joy filled all the space around us. He was of the mountain. Next came Maria, more subdued, but equally warm and inviting. To me, she represented the glue that held this family together. Then, out came four children: Maj, who was twelve, seemed very much like Maria, warm and happy and eager to be friends; the twins, Eva and Sara, eight,- they could not have been more opposite. Sara was tall, blond and much like Ragnar, emotional, expressive and full of energy. Eva was quiet but her eyes told me she was very observant and fully engaged with everything that was happening around her. And lastly, there was Boel, who was perhaps two years old. Her big blue eyes totally captivated me.

After afternoon coffee and delicious Swedish goodies, Bill, Violeta and I said our goodbyes and headed back down the mountain and returned to Uppsala. It wasn’t until Christmas of that year when I was invited back to Funäsdalen that I came to fully understand the meaning of this wonderful family.

Christmas, 1962
I don’t know if it was an unusually snowy year, but there was an unbelievably large amount of snow covering the mountain and obscuring the outlines of the trees and bushes. We trudged up the mountain on skis, carrying backpacks loaded with supplies purchased in the little town below,-everyone, that is, except me. Maria understood my plight and gave me a very light load to carry. Not only was I not a skilled skier, but to make matters worse, I was trying to go uphill on the downhill skis I had purchased in Germany. Needless to say, to this day, we still remember and laugh about my struggles and my many, many falls. These struggles continued even after I abandoned my downhill skis for regular cross-country skis and recently, Eva told me how they, as children, couldn’t believe that there was an adult who didn’t know how to ski. How was that possible?

That week I spent many hours on my assigned task,- to shovel the snow away from the front door. Easy, I thought, but little did I know that within a very short time, an hour or so, the door would again be blocked by mounds of snow. That week I learned the Swedish words “skotta igen” (keep shoveling,-my translation)

And of course, the water pump froze that week, so we took to filling buckets with snow and melting them over the wood stove. Except for my bucket. I had no idea that the snow needed to be packed down hard in the bucket, so after placing mine on the stove, I succeeded in obtaining maybe, generously speaking, an inch of water. Maria, with an amused smile, showed me how to pack the next bucket.

Most of the week we stayed indoors, playing games, making simple origami figures, drawing, sketching and having loads of fun. Eventually, we did go out. Eva and Sara slid down the snow bank in front of the house shrieking with laughter, while Maj and I just hung out, as I recall.

Ragnar worked in the studio, painting the local landscape and my portrait while he listened to music. I was mesmerized, watching him paint. Bam, bam, bam, as he slapped paint upon the canvas. He entered an almost trance-like state. On occasion, as he peered from around his large canvas, I noticed his eyes were beady and intense. He was somewhere behind those eyes. Bam, bam, bam, more paint on the canvas. After about a half an hour, he rested. That’s all for now, he would say, somewhat exhaustedly and I would disappear into the kitchen or find the girls.

Meanwhile Maria would stoke up her wrought iron wood burning stove and perform miracles with it. She cooked dinner, baked cookies and bread without any measuring cups or thermostat. Somehow, she knew when the temperature was right and when the bread was done. I remember writing home and describing her incredible mastery of this stove and how it reminded me of our mother who fed eight children using a coal burning wrought iron stove also without gauges. How we took all this for granted.

That week I learned to sing Björnen sover and Hej tomtegubbar and Nu är det ar Jul igen! I saw real candles burning on a Christmas tree. I saw how the clouds made different shadows on Funäsdalsberget as the sun moved across the sky. This fascinated me. I experienced kerosene lanterns as a source for light. I also learned to sit in a very cold outhouse (Dass) and realized how fortunate we are to have flush toilets and not have to take a bucket of frozen waste out into the cold and heat it up so it could be buried in the earth. (Thank you, Ragnar!)

What impressed me the most that week, was knowing that a family could choose to stay in a house, tucked away far up in a mountain, isolated, with no lights, no telephone, no electricity, no TV, no running water, and no flushable toilet, and still be eager to spend all holidays, summers and vacations up there under those conditions. So, I came to understand that there had to be more to life than these so called “necessities”. This was a big deal for me.

My family was very poor when we were growing up. Most of our childhood memories come from a time in Boston when we lived in a 3rd floor cold water flat. We had no bath tub. There was a gas heater that was the source of our hot water and an aluminum tub which we used to bathe in. Lighting this heater terrified my mother. She was afraid that the house would blow up. But she learned. We didn’t have a refrigerator but had an ice box which the iceman filled with a huge chunk of ice whenever we placed a sign in the window calling for him to come upstairs. I can remember when we finally had a living room,- after the large bedroom was subdivided by a damask drape. I can remember our first telephone. When you are poor, you are forced to live the simple life. The items considered essentials were slowly earned as money became available.

Thus, it came as a real awakening that a simple life could be something desirable and here I was, in the midst of this family who gave meaning to what was truly important in life. There is no need to chase the “essentials”, they are right here in the connections we make, the emotional bonding that occurs and the love and protection of the physical world around us that keeps giving us pleasure and meaning. This was a transformative period in my life. Every time I leave the mountains, I know I have left a part of me behind. I am so happy and grateful that this connection has been passed on to Sara, my daughter and Saris’s namesake, and that, even though her experiences are different from mine, she feels as I do. I will always remember how she sobbed on the bus all the way from Funäsdalen down to Stockholm. She sobbed for the both of us, for we are rooted in the love and affection and history we shared with this remarkable Johansson family in their home high up in the mountains.

We are so fortunate.

Ann
July 2, 2019

Gifts of the Mountains by Clint Stoddard

The bus slowed and the driver announced we were following a bear down the road. The animal seemed young with a long golden coat of fur that waved back and forth with its every stride. The bear led the bus for a hundred yards before careening off the road to the same side it started from. This was my introduction to Härjedalen and I thought – this really is wild country.

I arrived in Funäsdalen a half hour later and was dropped off in front of the grocery store. Soon, Maj, Eva, and Sara met me in their Ford van. I was taken aback when they arrived. I had met Maj and Sara at a Denver youth hostel earlier that spring and was under the impression that the two were merely friends, so it was surprising to see them here together. They must be the best of friends, I thought. Of course, I soon found out they were sisters, two of four. Eva was Sara’s twin, and there was yet another sister to meet.

We drove a few kilometers out of town towards the west and parked at the end of a lonely gravel road. This was the beginning of “Ragnar’s Väg”, the path from road to the Johansson mountain home.

We strode up the hill among the fir and dwarf birch, crossing marshy areas and a gurgling stream. It was August and the sun was curiously high in the sky for the time of day, at least compared to where I came from, Southern California. A golden clear light played on the trunks of the birch and their fluttering leaves, but the air wasn’t warm. It was cool and refreshing on the face, and so clear and clean. I felt I had entered a parallel reality, to which the world I had known didn’t compare favorably. We came to the edge of the forest and there stood the cabin, a pieced together abode, with its history written in the architectural add-ons; a room attached here, a lean-to added there, a large timbered studio running in to the board and batten house, and beyond the house, a vast, open, nearly treeless expanse, that ran out and up towards mountains and down valleys as far the eye could see.

On approach to the compound we are charged by another bear. No, wait, it’s Faust, the family dog, a huge black Newfoundland hound, greeting us. We enter the home and I meet the rest of the family, Pappa Ragnar, Mamma Maria, and the quiet and youngest sister, Boel.

Reminded of the bear on the road, I mention seeing it, which elicited quite a response from Ragnar. In all the years he had been here he’d never seen a bear, and here I thought it a regular occurrence. After a few pleasantries, Ragnar asked if I played chess. “Well”, I said, “I have only played a few games.” “Sit”, said Ragnar gesturing to a chair at the table with a chessboard set up and at ready to play. After I had to ask him to remind me which direction the knights could move, he got the picture – I had no idea how to play chess. He pushed aside the chess board, and said, “Arm-wrestle?” He put his elbow, an incongruously large Popeye-esque forearm with and an equally daunting hand attached, on the table and proceeded to slam my hands, right and left, to the table. Okay, I’m getting the feeling, this is a test. “Finger Pull?” he asked. “Well, if absolutely necessary,” I thought. My fingers hurt for a few days, after the tendons were sufficiently twanged by Ragnar’s massive fingers.

What was this all about? As I later found out, Ragnar was and had always been a very playful and competitive person, whether in running and jumping in his youth and throughout his long life, or competitive chess playing, and as it turned out, arm wrestling in Egypt – one of his stories from around-the-world travels. So, he was just being himself, I suppose, but at the time, I liked to think he was showing me who was boss around there. After all, here I was, apparently the only other male, Faust, the dog aside, in a house full of women, and perhaps he felt protective at some level, as I’m sure I could not hide my delight in being amongst this family of intriguing and super intelligent women.

Here was the close-knit Johansson family in their beautifully isolated cabin and I was struck by the situation’s unfamiliarity. They spent their holidays and most of the summer, together in their original family structure, but the children were grown and enjoyed their parents’ company. I had rarely seen such closeness, and was in awe of it, perplexed and somewhat envious.

I was put up in the “Norwegian Cabin” at the west end of the property, a rustic log cabin with open fireplace, traditional sod roof and rudimentary kitchen setup. The view was over “Flåten”, the name for the great expanse of open terrain to the northwest of the family compound. So, many things contributed to the “magic” of this place. Much was unfamiliar to me, not least of which was the seemingly endless days, despite the season being well past the summer solstice. The skies never really darkened as the sun just rotated around the horizon, rather than bisect it, with a dip below it in the late night and early morning time. I hadn’t given much thought to movements of the sun before Funäsdalen. Flåten, with its treeless terrain seemed more like an ocean with the distant mountains forming enormous waves on the tossing sea. This impression was to be greatly increased during future Winter visits to Flåten.

The girls took me on mushroom foraging walks in the forests and over the border in nearby Norway. We found cloudberries and blueberries, as well. These were all new experiences for me that only compounded the sense of awe and magic this place instilled. We travelled to Mittådalen, a Sami community and to Evagraven, a large, deep, rocky cut through the open landscape where we pic-nicked and explored the surroundings.

Throughout my week long stay with the Johanssons, my attraction to Maj only grew. I felt a deep affinity with her that I could not explain. She seemed to be aware of the transformation going on in me, not only in relation to her but to the entire environment. It was as if she were wordlessly saying, ”Isn’t this place amazing and magical?” to which I could only confirm, ”Yes”, wholeheartedly.

Little did either of us know at the time that we would become a family. Isak would later be conceived in the very cabin I lodged in on my first stay on Flåten. It was later, when Maj was pregnant with Isak, that a couple of prophetic dreams I had had years before ever coming to Sweden came up in my thoughts.

In the first dream, I was in California at a familiar beach with a long staircase from the cliffs to the beach below. I was carrying in my arms, a beautiful blond-haired woman. When we reached the bottom of the stairs, we embraced and we had a toddler in our arms. We were looking at each other intently, all three of us, with a profound joy and love permeating everything around us. I awoke from that dream with an absolute knowledge that I would be married and have a child. It was profoundly convincing. There was no doubt in my mind.

In the second dream, not long after the first, I was walking hand in hand with a young boy, over a barren, treeless, landscape, quite like Flåten, or like a scene out of Bergman’s film, ”The Seventh Seal”, where death takes the hands of folks and leads them away across an open landscape. But in this scene there was no death, but such intense joy that when I awoke, I knew absolutely I would have a son someday.

When Maj was pregnant, we didn’t know the sex of the baby, nor did we want to know. However, everyone in the family was convinced it would be a girl, except me. I knew with an irrational certainty, the baby was a boy. This seemed to irritate everyone—how could I possibly know? Ragnar, at first, even seemed a bit disappointed at first that Isak was not a girl, but came around quickly when he finally met Isak.

With many years of family vacations in all seasons in Funäsdalen, on Flåten with the entire family, as well as, alone, in the solitude of the mountains, gratitude, renewal, and love, come to mind as the predominant qualities of being there.

With love,

Clint

Minnen från en uppväxt på Flåten av Maj Stoddard

”Kan du inte skriva ner några minnen och upplevelser som är förknippade med att bo på Flåten?”, frågade Isak en dag när han och Ingrid som bäst höll på med förberedelserna för att flytta upp dit för ett helt år. Det kändes fint, jag blev glad över det, men inte förrän jag kom upp till dem för att fira jul satte tankarna igång. Upp till Flåten där man klara dagar ser Helags norröver, Sonfjället i sydost och Skarvarna, hemmafjällen rakt västerut. Och där den öppna fjällmarken breder ut sig.

Jag vet att en stor del av det som format mig är fjället. Jag har många tydliga minnen från barndomen härifrån. Andra gånger blandas minnen med berättelser och fragment som jag hört genom åren. Och minnen och berättelser fortsätter att delas i samtal mellan oss syskon. Men nu när rösterna från dem som var med och berättade sedan länge har tystnat har berättelsen vuxit ihop och blivit min, den bor i mig.
Jag minns och börjar med vintern.

Jul- och påskresor

Vi åkte alltid till fjälls så fort vi barn hade skollov. Resan upp till Funäs från Uppsala var lång. Grusvägar efter Sveg på femtiotalet och kanske var det grus längre söderut också. Det var många gånger knepigt väglag. Snökedjor och yrsnö är tidiga minnen. Även under hela sextiotalet gjordes resan i två etapper. Hundar och barn och katt lastades av i Sveg på Lilla hotellet, ett enkelt familjepensionat. Vi tog in där under många år. Stannade en gång redan i Ljusdal, antagligen för vädret. Och en gång blev vi tvungna att söka skydd hos Göran Wallius någonstans i Hälsingland (pappa fick hjälp av Göran att bygga första ateljén 1954). Dåligt väder, hopplöst väglag. Vilka äventyrare de var Maria och Ragnar. En annan värld då.

Framme i Funäs mitt på dagen. Skidor och pulkor hade vi förvarade först på Grönländaren, sen hos Gustav och Anna i Hållstugorna, senare hos Stig och till slut i Fjällkällans skidförråd. Så allt hämtades ut. Hundarna spändes för och spårningen upp mot Flåten tog sin början. Innan några hus var byggda i Hållans stugby var bilen parkerad vid Hållstugorna. Vi åkte direkt därifrån, först genom granskogen och sedan längs ett smalt fjällbjörksbälte till vårt hus på Flåten precis ovanför trädgränsen. Allt var orört. Stilla, tyst. Vi turades om att spåra om snön var djup och mjuk. På påsken fick vi skotta oss in till ateljéfarstun. Snön låg över köksfönstret och upp mot taket. Vi åkte tefat från taket och ner mot trädgränsen.

Första dagen eldades det i spis och kamin. Fotogenkaminerna sattes igång. Alla madrasser, täcken och lakan ställdes, lutades, hängdes så att de blev uppvärmda. Det fungerade alltid. Det var varmt att krypa ner i sängen på kvällen.

Fotogenkaminerna måste ses till. Mamma var uppe flera gånger på nätterna för att se att de var igång och inte stod och osade. Stugan hade gasollampor och gasolspis. Allt det där byttes ut när pappa hade en utställning som gav pengar till att dra in elektricitet i mitten på sextiotalet tror jag. Vilken lyx, tyckte vi!

Mamma var mästergrävaren. Hon skottade köksbron fri och under stormperioder var det en stående uppgift. Mamma grävde sig ner till bäcken för att få in dricksvatten. När vi var stora nog hjälpte även vi barn till med att fylla på stora kitteln som ständigt stod på spisen eller kaminen med snö som smälte till disk- och tvättvatten.
Bakom huset blev det alltid en flera meter hög snödriva. Där grävde mamma ut hyllor så att vi fick ett kylskåp eller frys att förvara mat i. En gång hade räven hittat denna skatt så därefter måste vi tänka oss för med vad som sattes ut.

Det var kallt att gå på dass. Dasshinken i plåt. När den var full och skulle tömmas hade innehållet frusit. Pappas påfund var att sätta hinken på den varma kaminen tills innehållet tinade upp lagom för att kunna tömmas. Det luktade. Han tog hinken och skidade iväg rakt neröver och tömde den. (”Allt renas i snön”) Kissade gjorde vi ute – eller på potta på kvällen och natten.

Vi fick telefon. När man snurrade på veven kom man till telefonväxeln nere i byn.
Vi hade 79 B, Per Tagg, fiskarfamiljen mittemot Grönländaren hade 79 A. Två signaler var till oss. En var till Taggen, då skulle man inte svara. Vi köpte röding hos Per Tagg, men det var mest på somrarna.

Snöstorm

Den här berättelsen har alltid handlat om pappa Ragnar i snöstormen, men jag inser plötsligt medan jag skriver ner den, att den lika mycket handlar om min mamma Maria.

Det är påsktid. Jag är åtta eller nio år gammal. Vi åker skidor upp mot Flåten. Gunnar och Margareta Eklund har kommit för en vecka på fjället. De har sin Newfoundlandshund Raja med. Gunnar är pappas kusin och ständige schackpartner i Uppsala. Deras vän Kerstin Ekman är också med. Jag tror hon är ledsen för sin skilsmässa, fast det vet jag inte då. Vår stuga är liten och besökarna har fått låna Wallstams stuga borta vid Livsätraån. Dagen de kommer är det lugnt och fint. Jag minns att jag tycker att det är roligt och spännande att de är här.

Sen blåser det upp till storm. Vi är hos oss och gästerna är i sin stuga 800 meter bort över kalfjället. Pappa Ragnar oroar sig för att vännerna ska ge sig ut, försöka ta sig hit, ovana vid fjället som de är. Så när stormen saktar ner, spänner han på sig skidorna och ränner iväg med Newfoundlandshunden Roj som följeslagare. Men vinden tar fart, snön börjar yra och det blir full snöstorm igen. Timmarna går. Jag minns ingen oro. Vad tänkte mamma? Var hon så där lugn som när hon sa: ”Pappa har säkert blivit kvar och spelar schack, inte försökte han ta sig tillbaka när det blev så illa igen”. Ingen telefon dit, inget sätt att lugna sig. Bara ”Jag tror att…” och mota bort alla andra tankar. Hur lyckades hon? Hur gjorde hon för att inte oroa oss barn?

Sju timmar senare ringde telefonen, berättades det många gånger, så jag vet att det var sju. Att min mamma höll reda på det säger också något mer om henne. Hon som behöll lugnet i sitt fjällhus med tre små flickor i en rytande storm där allt utanför är ett vitt inferno, svårt att andas i, där man inte ens kan se handen framför sig, eller knappt stå upp. Det går inte att se ut genom fönstren, allt blir igenmurat, huset skakar och knakar. Hon höll reda på tiden timme för timme, för hon visste inte var hennes man befann sig.

Telefonen ringde.  Det hade gått sju timmar. Det var vännen Bengt Ellis som på den tiden hade sitt hus nere vid landsvägen i dalen efter Högsta Hållan mot Tänndalen. ”Saknar du någon vilsegången turist?” var hans öppningsfråga. Ragnar hade hittat ut ur stormen, hittat nerför fjället, ner i dalen till Bengt.

I många, många timmar irrade Ragnar på Flåten i snöstorm. Så minns jag hans berättelse:
Han nådde fram till Wallstams stuga. Hann bara säga att de absolut inte fick ge sig ut under några omständigheter. Stormen tycktes fortfarande hålla andan, så Ragnar vände hemåt direkt. Men på ett par sekunder tog stormen nya tag, röt och slet. Förblindad av snö tappade han andan och riktningen. Roj drog sig neröver och vägrade gå vidare. De kom ifrån varandra. Han måste släppa hunden, försöka rädda sig själv. Hela tiden med ett slags mantra, ungefär: ”inte ge efter, inte lägga sig ner, inte vila”. Jag minns att han berättade hur nära det var, hur trött han var. Men hela berättelsen med alla detaljer fick vi barn inte då och inte senare heller.

Det som blev räddningen till slut var den skymt av solen som han fick efter timmar genom rykande, vilt snövitt. Plötsligt skymtade en dimmig solskiva, och Ragnar tänkte; ”men solen står fel”, insåg att han var helt vilse i väderstrecken och tvingade sig själv till ett försök att hålla i minnet var han sett solen. Jag tror det var då det började bära utför, ner i dalen och räddningen bort från fjället.

Det jag minns var att mamma ville att pappa skulle stanna över natten hos Bengt. Han var räddad och funnen och hon ville nog inte att han skulle riskera en ny omgång även om vägen upp till stugan var kort. Senare på kvällen när stormen börjat bedarra på riktigt dök han upp vår kära pappa. Men vi barn som inte fattat vad han varit med om blev tillintetgjorda när vi upptäckte att inte Roj var med. Den lyckliga hemkomsten vände till förtvivlan. Var fanns Roj?

Det blåste hårt den natten också. Det här är en tydlig bild: På morgonen borstades snö bort från det helt snötäckta fönstret till vårt vardagsrum. Därute satt tre figurer på knä på snödrivan utanför och vinkade glatt. Det tog förmodligen en stund för dem att gräva sig fram till dörren. Jag minns att jag var upprörd över att de gett sig ut, att pappa sagt att de skulle stanna inne och riskerat livet – och kanske Roj för deras skull – och här kom de i alla fall.

Hur det nu var, kanske var de inne ett tag och pratade, men Ragnar och Gunnar och kanske någon mer gav sig av för att leta efter Roj. Raja var med förstås. De återvände med båda hundarna. Nära Wallstams hus hittade de Roj, han låg fortfarande under den snöhög han säkert grävt och haft som skydd hela natten. Jag minns att pappa sa att de ropade och att plötsligt stack en svart nos upp i en liten snökulle och snart hela hunden. Välbehållen och nöjd med att ha blivit hittad. Glädjen blev stor härhemma.

Jag skriver det här en dag på fjället sextio år senare, inspirerad av Isak som bor här med sin Ingrid detta år och gärna vill ha berättelser om huset, platsen och människorna. Det stormar idag också så att det knakar och tjuter i huset. Det darrar lite lätt under orkanbyarna. Vi befinner oss i ett vilt lufthav. Vi kan inte gå ut, särskilt inte för att kissa. Embla, hunden vill inte heller utanför dörren. Hon har tvingats ut två gånger för att huka sig vid stugväggen. Hela huset är klätt av snö och fönstren går inte längre att se ut igenom. Tänker på hur det skulle vara att befinna sig därute i detta kaos som tar andan ur en. Skulle man orka? Glad att pappa Ragnar gjorde det.

Grand Hotel

Att spänna på skidorna, runda huset och dra uppöver Flåten. Vilken frihet. Tar man sikte på Lillskarvens sida just där leden går upp kommer man rakt över Flåtenolympiaden, vårt namn på heden med enbuskar, och vidare till övergångsstället vid Livsätra. Där på andra sidan låg Grand Hotel, ett lite vindpinat träskjul som var fäst med vajrar. Det hade en liten kamin och några träbänkar att sitta på längs de korta väggarna. Jag tror det var Hotell Funäsdalen som satt upp det lilla räddningshuset och hittat på det roliga namnet. Vi sökte skydd där en gång när det blåste upp rejält och så där plötsligt som det kan göra. Det var mamma, faster Ingrid, vi systrar och kusinerna Mia och Ylva. Inte hyste vi någon rädsla, det var ju spännande,  skydd hade vi och antagligen matsäck också. Men dramatiken steg när plötsligt dörren sparkades upp och en färdledare med ett gäng också behövde komma in. Då blev det trångt. Hur det gick med det hårda vädret minns jag inte, men hem kom vi i alla fall.

Så småningom byggdes ytterligare ett vindskydd upp mot Skarvsidan, det fick namnet Waldorf Astoria. Det här var innan Malmbäcksstugan byggdes. Med värme och våffelservering lockades fler turister och skidåkare upp på Flåten via Storvallsruet och Tänndalen. De små vindskydden stod väl så småningom inte emot vädrets krafter. Man kan fortfarande se några spår efter Grand Hotell, men bara om man vet var man ska titta, det är lätt att bara gå förbi.

Tredagarsstormar

Det är påsk och stormarnas tid. Den här stormen vill inte ge sig. Det är tredje dagen nu.  Ingen kan gå ut. Ingen sikt, fönstren är igenmurade. Om dörrarna blir blockerade kan någon ta sig ut genom sovrumsfönstret som sitter högt upp mot öster. Därutanför formar sig varje vinter en hög snödriva men det brukar alltid finnas en luftkanal närmast huset. Det dånar, ryter och tjuter. Vi eldar i kaminen, vi ritar och lyssnar på radio. Mamma Maria tycker inte om att det blåser. Men det vet vi inte då, hon säger det liksom i förbigående vid några tillfällen när vi är mycket äldre. Hon måste haft det jobbigt de där stormdagarna. Vi barn accepterade det hela för att det inte gick att göra någonting åt det. Vi var trygga, funderade inte på tankar som kom så småningom; sitter taket kvar, tränger sig snön in på vinden, håller takfönstren och stora panoramafönstret på ateljén, kan vi komma ut när det hela är över?

Och så lika snabbt som alltid blev det tyst. När vi vaknar är det som om något tungt lyfts av. Man kan andas lättare. Dags för inspektion. Den här gången är dörrarna blockerade. Sovrumsfönstret är litet. Jag minns inte vem av oss barn det var som klättrade ut. Ateljédörren är lättast att skotta fram. Det ljusnar. Vi har kontakt med yttervärlden och den är stilla nu, alldeles stilla.

Fjällkon

Fjällkon är liten, stark och tålig, anpassad till ett kallt klimat. Hon är vacker i sin vita kostym med svarta fläckar och prickar. Hon är en del av min barndom på fjället men finns inte längre kvar i Härjedalen annat än på ett par ställen.

På somrarna på femtiotalet strövade små grupper fjällkor ännu fritt hela dagarna. De kom från fäbodar och bondgårdar nere i dalen. De gick på skogsbete och det sägs att fjällkorna blev lättrörliga och nyfikna för att de fick söka maten själva. Ända upp till oss gick de i sällskap med getterna och de fortsatte ofta längs trädgränsen norröver, ända bort mot Livsätraån innan det blev dags att vända hemåt.

Ida och Jöns Roos hade en liten gård ett par kilometer från vårt hus ner mot värdshuset Grönländaren nära vägen mot Funäsdalen. Jag tror de hade fyra kor. Jag tyckte det var spännande att följa med dit för att köpa mjölk som vi fick upphälld i en mjölkhämtare, en kanna i aluminium med handtag och lock. Minns särskilt när jag fick vara med Ida vid mjölkningen i deras lilla ladugård. Mjölken var fet och obehandlad, den kom direkt från kon. Ett lager grädde la sig alltid längst upp. Mamma gjorde ofta filbunke åt oss i portionsskålar av glas. Mjölken fick självsurna och blev fast i konsistensen, som en slags yoghurt med mycket mjölksyrabakterier. När vi kom tillbaka till Uppsala tyckte vi barn att mjölken vi fick måste ha blivit utblandad med vatten.

Vägen neröver till Ida och Jöns var ett eget litet äventyr, först en upptrampad smal stig som gick mer åt öster genom björkskogen än den vanliga stigen söderut mot högsta Hållan där vi hade bilen parkerad. Mycket nedförslut först, men så småningom kom vi ut på en bredare väg med spår av vagnshjul. På ett ställe fanns en tvär kurva. Mamma berättade att den hette Storkroken och var en del av den gamla landsvägen mot Tänndalen och Norge.

Vi hämtade posten hos familjen Roos. Postsystemet fungerade så här: En gård i ett område fick posten till sig från ordinarie busstur. Busschauffören hade ett antal postsäckar att dela ut vid hållplatser längs färdlinjen. Varje postsäck hängdes upp på en stolpe försedd med en krok. Ansvarig gård hämtade säcken, tömde dess innehåll och agerade som ett litet postkontor där de som bodde runtomkring fick hämta och lämna sin post. I säcken lades sen eventuella utgående försändelser och så hängdes säcken tillbaka för att bli upphämtad.

Det var en liten gård med vacker utsikt över Funäsdalen. Köket låg en trappa upp och där bjöd Ida på våfflor ibland. Jag var imponerad över deras handdrivna vattenpump över diskbänken. Det var inte att vrida på en kran utan man måste ta tag i ett trähandtag och dra det fram och tillbaka tills vattnet kom. Över ladugården fanns höskullen med en ramp upp. Hästen måste väl haft en plats också. Hästen som drog upp virke till bygget av stuga och ateljé på fjället. Det var ju Jöns och hans bror Johan-Fredrik som körde i den obanade terrängen. Tacksamhet känner jag när jag tänker på de här människorna som fanns där.

Filbunke
1 – 2 liter opastöriserad fet mjölk
Hetta upp mjölken till 70-90 grader – den skall inte koka
Ställ fram det antal portionsskålar du behöver. .
Låt mjölken svalna till rumstemperatur
Slatta i en sked naturlig syra, från gårdagens filbunkeproduktion i varje skål
eller en slatt sur mjölk eller två skedar yoghurt naturell
Häll på mjölk, täck skålarna med ett lock och låt dem stå i rumstemperatur ett par timmar.
Ställ dem sedan svalt och vänta 12 timmar innan de serveras. – till dess de “stillnat”